känslan återkommer

jag slutade på mitt förra jobb för att jag var på väg in i väggen. känslan jag hade i kroppen är svår att beskriva men kan väl betecknas som panikångest.

ikväll känner jag den komma krypandes tillbaka. jag har blivit beordrad att närvara och vara delaktig i morgondagens äckliga jävla kickoff. JAG VILL INTE!!! att då bli tvingad.... och när jag använt just yxkastning som det ultimata hatobjektet boka in just den aktiviteten.... det kryper i hela min kropp.... jag mår fysiskt illa.... tårarna bränner innanför ögonlocken.

Jag vet... det låter skitlöjligt att jag reagerar som jag gör på en simpel kickoff med femkamp, mat och en massa alkohol. de flesta drömmer säkert om det... men jag får verkligen panikångest.

att ens försöka sova nu är totalt lönlöst. kroppen är spänd som en pilbåge och det känns som om det kryper i hela kroppen... tyvärr känner jag alltför väl igen detta och vill ine hamna där igen. exakt vad det är med den här jävla kickoffen som får mig att må så här vet jag inte riktigt... förmodligen en kombination av flera saker som tillsammans bildat en ketchup-effekt som nu exploderar.

hade inte arbetsmarknaden sett ut som den gör nu och om inte jag hade varit en intelligent varelse så hade en sån här grej i nuläget kunnat få mig att lämna in min avskedsansökan. iofs... hade räckt med att jag hade körkort... då hade jag redan haft nytt jobb.

det är ju inte så att jag i detta tillståndet kommer bli tightare med mina arbetskamrater... snarare tvärtom. jag kommer vara på plats, jag kommer bli indelad i ett lag men jag kommer förmodligen inte bidra utan snarare sinka. och det är inte ett medvetet val.... utan snarare påtvingat. jag tänker inte dricka en droppe alkohol imorgon av två orsaker... 1. i detta psykiska tillståndet skulle de kunna vara förödande 2. jag får ut absolut ingenting av att dricka alkohol ihop med mina arbetskamrater. för mig räcker det att umgås med dem 40 timmar i veckan.

SKICKA MIG PÅ NÖDSLAKT!!