tvåsamhet eller ensamhet? pest eller kolera?

de senaste veckorna har innehållit mycket kärlek för folk i min omgivning. tyvärr är det inte bara lycklig kärlek utan även krossad kärlek.

för några somrar sedan var jag på ett annorlunda bröllop... vid en sjö... med en naken man i en eka som spelade på såg under ceremonin... teaterapor från ishotellsgänget underhöll... det var en varm härlig sommardag och alla gick runt med ett stort leende på läpparna... vissa av ren och skär glädje... andra pga den där finfina "ciggen" de nyss rullade på höskullen ;)

de hade gått igenom mycket redan. allt från att ha köpt ett ruckel och rustat till sin drömbostad.... till att S hade en svår sjukdom som påverkade väldigt mycket. A skrev en bok om sina upplevelser kring det hela och fick den utgiven i bland annat USA. jag trodde verkligen att de var menade för varandra. exakt vad som hänt är jag inte insatt i men tydligen är äktenskapet nu över.


även ett annat par i min omgivning har nu gått isär. de har gått igenom det en gång tidigare. den gången var de man och hustru. nu är de "bara" sambo. sorg, smärta och ilska... jag avundas dem inte. jag tror inte det kommer bli tredje gången gillt där utan nu får de kämpa på på var sitt håll och försöka finna lyckan utan varandra. jag älskar dem båda och hade naturligtvis önskat att de även älskade varandra. 10 år kan vara en lång tid... för vissa en evighet... för vissa ett litet ögonblick.


idag ska jag på en vigsel. K och P ska inför gud lova varandra trohet och kärlek. P har ett tidigare äktenskap bakom sig. jag tycker om bröllop... och önskar väl någonstans långt in att jag någon dag får uppleva mitt eget. men jag vill nog bara ha ett eget bröllop.

med tanke på allt det som skett i förhållandeväg i min omgivning den sista tiden... vad bör man egentligen ha för inställning till äktenskapet? pest eller kolera?