mål och tvåsamhet

jag tänker för mycket... känner för mycket. men vart vill jag egentligen komma med alla tankar och känslor.... vad är mitt mål? bör man sätta upp mål? kan man någonsin komma i mål? och om man kommer i mål... vad fan gör man då resten av livet? och säg inte att man sätter nya mål... för om man gör det... var de första målen någonsin värda något då? kan man någonsin bli nöjd?

jag vill känna tryggheten i tvåsamheten... veta att det finns någon som är min ständige bisittare i livet. Någon som älskar mig för den jag är... precis så som jag är. Som står ut med mina egenheter och skumma tankegångar... mina små löjliga raseriutbrott över blöta skor eller ett örhänge tappat i handfatets avlopp. någon som finns där när jag kommer hem eller som jag väntar på en blåsig höstkväll. en bisittare som smeker min panna när jag tänker för hårt och som säger att allt ordnar sig. som låter mig få vara liten ibland men även backar upp mig när jag försöker vara stark. en fast hand att hålla när åskan går.(ja, jag är tokrädd för åska på riktigt.)någon som överraskar mig på alla möjliga sätt. som kan tänka sig att bli gammal med mig... och se gemensamma avkommor springa runt en midsommarstång med blomsterkrans på sned.

allt det jag vill ha.... kan jag även ge. tyvärr finns inte den bisittaren i mitt liv nu. jag hoppas att jag springer på honom... eller att jag redan sprungit på honom men att vi inte förstått det ännu.

jag bär en hel värld inom mig. dela den med mig?


är nog ingen som läser mitt dravel men det är skönt att skriva av sig.