att ett telefonsamtal kan kännas så mycket. jag är glad att han ringde, att han tog kontakt, att han faktiskt ville prata med mig. men det sårar mig så otroligt mycket att han inte vill ha mig... utan en annan. jag har börjat känna igen... tyvärr mestadels sorg, ensamhet och smärta.
jag förlorade inte bara den jag älskade... utan min allra bästa vän... den som visste allt om mig... som jag delade allt och hela mig med... den som jag sökte tröst hos... den som var min stabila grundpelare i livet.
jag vill känna mig stark.... jag ÄR stark... men längst inne är jag nog bara en liten svag flicka i behov av tröst. vem som kan ge mig det just nu har jag ingen aning om. jag vet att jag har en del vänner.... men ytterst få har hela bilden och jag orkar inte dra hela hisorien för att kunna påbörja min helning. det finns bara en som alla fakta... och han kan inte trösta mig för det är han som orsakar smärtan.
runt omkring mig blir folk kära, köper hus, gifter sig, föder barn. själv sitter jag ensam i en skräpig etta i en förort och ycker synd om mig själv. det är fan tillåtet att tycka synd om sig själv ibland.
när ska det sluta göra ont?!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar